alesssandran

Idag är det ett år sedan den hemska radhusbranden i Åby, som gjorde 5 familjer hemlösa. Har inte reflekterat så mycket över det den sista tiden, men varje gång jag läser en artikel där bilder finns, blir jag tårögd och ser mitt egna bildspel i huvudet. En otäck mardröm som bara borde få vara en mardröm. Men denna måndagsmorgon blev en jobbigt start på något nytt för dessa familjer. Jag kommer så väl ihåg vad som hände...

Mamma och jag åkte till stallet, 10 minuter innan grannkvinnan ringde larmcentralen, vars hus det började brinna i(det fjärde huset nedifrån). Det var helt lugnt på gatan, solen hade precis gått upp och det hade blivit frost på bilrutorna. Vi hade bara hunnit ner förrens min pappa ringer min mamma och säger att det brinner. Utan någon information om vart det brinner, "vårat hus? Grannens hus? Vems hus?", så hinner många tankar fara runt i skallen. Att åka från stallet den morgonen och se brandröken enda från yxbacken hem till oss, gjorde att jag aldrig har upplevt hemresan på 7 min, så lång. Och jag tror inte min mamma har kört så olagligt någonsin som då. När vi var nedanför våran backe, kom vi inte längre. Brandbilarna hade redan kommit och rullat ut stora slangar ner till dagiset, nedanför oss, för att få vatten till släckningen. Så vi ställde bilen, eller snarare dumpa den nedanför, och sprang upp till vårt hus. Jag skojar inte, jag har aldrig någonsin sprungit upp för min backe, men då sprang jag utan att ens fundera över saken. när jag kommer halvvägs i backen ser jag lågor som står säkert 10 meter ovanför mitt hus. (mitt hus ligger precis nedanför radhusen) Då förstod jag att de här är ingen liten brand. Säkert två eller tre minuter tog det bara innan elden tog nästa hus. Med korta mellanrum tog elden ny fart i nästa och nästa hus. Den känslan att se alla ledsna människor, och hus som bara försvinner upp i tomma intet var en av de värsta stunderna i mitt liv. Att försöka förstå att husen stod där för 1 timme sedan var helt enkelt ofattbart.
http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=4393981

Att förlora sitt hus i en brand är nog en av de värsta sakerna som kan hända en familj. Egentligen handlar det inte bara om det matriella, utan tryggheten att ha ett hem. Minnen och så klart vissa personliga saker, som foton, smycken och andra saker som gör en trygg. Och man blir nog lite "tagen-på-sängen" då ,"det här aldrig händer mig". Men när man känner sig som tryggast i sitt liv, sätts man alltid på nya prov. Livet är ett enda stort prov, ett sätt att visa att man kan överleva. Man behöver nog bara vända negativa saker till positiva, måste bara komma på hur.

Saknar grannarna och hoppas att husen blir klara till jul som planerat, så allt blir som förr.


see you /A

Kan man stå emot en sån här goding:D

Jag vet, jag är sämst på att blogga. Men jag ska försöka blir duktigare, om inte duktig på den fronten. Ja vad har hänt i mitt liv sedan 31 augusti, hehe..ja en del.

Jag och min supergoa vän Mimmi var på Gotland, i Fide, på Mimmis land. Mycket trevligt. Vi var väldigt kulturella och såg mycket gamla ting på Gotland. Som tex. hoburgsgubben, tror jag han heter, och sen en massa gamla kvarnar, och mimmi letade efter människoben i tron på att hon skulle hitta något historiskt och bli känd...eller inte vet jag:P

Ja och så har vi varit i Göteborg:D jäkla nice där! Mimmi, Johan, Hultgren och jag drog till Göteborg. Girlsen började med vinet kl.08.00 på väg till Göteborg , i Jönköping(tror jag) stannade vi och skulle länsa systemet. Grabbarna tog hand om det, medans vi levde rövare, (man blir jäklarns lättpåverkad på morgonkvisten). Haha medans vi väntade på killarna så blev mimmi så akut kissnödig, så hon knallade in i kyrkan för att låna toan, underbart! Och haha gick in på fel sida av kyrkan så hon fick knalla genom alla bänkrader;). Som tur eller otur var de inget bröllop, de hade varit för jäklarns roligt annars. Väl i Göteborg ville Johan och Hultgren dricka lite innan vi drog in på Liseberg. Så jag fick lida på hotellrummet medans vi drack. Och för att jag skulle bli mer sugen så drog de gardinerna åt sidan så jag kunde se hela Liseberg över vägen...det sved!:P Men vi var ändå lite småglada, drack lite till, tills vi inte kunde ligga kvar i hotellsängarna. Då var formen som bäst att dra över gatan och gå in på Liseberg.

Nu är det söndagkväll och jag är inte ett dugg sugen att gå upp halv 5 imorn för att åka och jobba. Sängen kan aldrig vara skönare,varmare och mysigare som då. Men man ska väl inte klaga, man har ju ett jobb. Inte så länge till, så man får väl skatta sig lycklig så länge man har ett.


han<3



See you / A