alesssandran

Idag är det ett år sedan den hemska radhusbranden i Åby, som gjorde 5 familjer hemlösa. Har inte reflekterat så mycket över det den sista tiden, men varje gång jag läser en artikel där bilder finns, blir jag tårögd och ser mitt egna bildspel i huvudet. En otäck mardröm som bara borde få vara en mardröm. Men denna måndagsmorgon blev en jobbigt start på något nytt för dessa familjer. Jag kommer så väl ihåg vad som hände...

Mamma och jag åkte till stallet, 10 minuter innan grannkvinnan ringde larmcentralen, vars hus det började brinna i(det fjärde huset nedifrån). Det var helt lugnt på gatan, solen hade precis gått upp och det hade blivit frost på bilrutorna. Vi hade bara hunnit ner förrens min pappa ringer min mamma och säger att det brinner. Utan någon information om vart det brinner, "vårat hus? Grannens hus? Vems hus?", så hinner många tankar fara runt i skallen. Att åka från stallet den morgonen och se brandröken enda från yxbacken hem till oss, gjorde att jag aldrig har upplevt hemresan på 7 min, så lång. Och jag tror inte min mamma har kört så olagligt någonsin som då. När vi var nedanför våran backe, kom vi inte längre. Brandbilarna hade redan kommit och rullat ut stora slangar ner till dagiset, nedanför oss, för att få vatten till släckningen. Så vi ställde bilen, eller snarare dumpa den nedanför, och sprang upp till vårt hus. Jag skojar inte, jag har aldrig någonsin sprungit upp för min backe, men då sprang jag utan att ens fundera över saken. när jag kommer halvvägs i backen ser jag lågor som står säkert 10 meter ovanför mitt hus. (mitt hus ligger precis nedanför radhusen) Då förstod jag att de här är ingen liten brand. Säkert två eller tre minuter tog det bara innan elden tog nästa hus. Med korta mellanrum tog elden ny fart i nästa och nästa hus. Den känslan att se alla ledsna människor, och hus som bara försvinner upp i tomma intet var en av de värsta stunderna i mitt liv. Att försöka förstå att husen stod där för 1 timme sedan var helt enkelt ofattbart.
http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=4393981

Att förlora sitt hus i en brand är nog en av de värsta sakerna som kan hända en familj. Egentligen handlar det inte bara om det matriella, utan tryggheten att ha ett hem. Minnen och så klart vissa personliga saker, som foton, smycken och andra saker som gör en trygg. Och man blir nog lite "tagen-på-sängen" då ,"det här aldrig händer mig". Men när man känner sig som tryggast i sitt liv, sätts man alltid på nya prov. Livet är ett enda stort prov, ett sätt att visa att man kan överleva. Man behöver nog bara vända negativa saker till positiva, måste bara komma på hur.

Saknar grannarna och hoppas att husen blir klara till jul som planerat, så allt blir som förr.


see you /A